Äta bör man
Min lägenhetskompis bantar! Hans mor, som är en fin dam, ”uppmuntrar” honom att gå ner i vikt. Han är inte tjock, kanske lite chubby, och klär sig alltid i lösa pikéer för att se smalare ut. Inför påsken har hon gett honom (istället för påskägg) ett ton grönsaker, 10 liter rotfruktssaft och en bok med bantningsrecept. Han vill gå ner 10 kg. Jag tycker lite synd om honom som gör det så invecklat. Han bör skippa all skräpmat och candy, börja träna och använda sin riktiga cykel istället för den gamla som han har byggt om till en cykelmoped. Desto mer han trampar desto mer kcal förbränner han. Under tre veckors tid som vi har bott tillsammans har jag varit ute och sprungit 9 ggr, han 0 ggr. Därför får jag äta kex och han morot.
Radio GaGa GoGo
No TV for me. Ungern är inte SÅ intressant att jag skulle se på ungerskt tv. Lyssnar hellre på t.ex. BBC radio. För musikälskare har de en buffé av nya och gamla favoriter, just click play and have a taste. Hittade Kassidy, som låter precis som något jag hört typ förra året, men jag gillade dem ändå, speciellt låten ”La Revenge”. Män med skägg som sjunger melodiskt är min svaghet, fast inte han som ser ut som Jesus. Håret är på gränsen till för långt och den bruna manchesterkavajen på gränsen till ”scip it already”. Jag gav också TV on the Radio en chans, uh la la, mycket bra. Jag vet att de har redan funnits länge, men bättre sent än aldrig. I det här fallet – desto senare desto bättre!
Kassidy
TV on the Radio
27th Hungarian Press Photo Exhibition
Ikväll, på min upptäcktspromenad i olika stadsdelar, irrade jag i området kring Parlamentet och hittade denna sevärda utställning samt snodde några bildbevis.
Teamwork
Motivation
Parabol 1
Parabol 2
Parabol 3
Ingen dum kossa
Bonus: Mitt skrivbord
Ärligt talat finner jag förintelsen av judar psykiskt väldigt obehaglig. Förstå mig rätt, alla folkmord är hemska tragedier och är några av dom värsta orättvisorna i världshistorien men förintelsen av judarna känns rent utsagt som om den var igår. I norden ser man inte mycket av minnesmonument och dylikt. Här syns minnena överallt i stadsbilden, inte bara på museum. Kanske just därför känns det extra verkligt. Skorna nertill fick mig känna starkt obehag.
Kolla in denna sajt, http://www.holocaustshoeproject.org/, människor är otroliga.
Ännu en mycket välskriven blogg!
ReplyDeleteJag besökte en gång Gestapomuséet i Köln och delar verkligen dina tankar om förintelsen. Otroligt hur grymma vi människor kan vara. Gestapomuséet ligger i det hus som var Gestapos högkvarter i Köln under andra världskriget och åren före. Man har restaurerat huset och återskapat det som det var när Gestapo huserade där. I källaren finns fängelseceller med all "graffiti" som de mer eller mindre dödsdömda fångarna ristat in i väntan på att skickas till olika läger. Huvudet var verkligen fullt av mörka tankar när man gick ut ur det huset.
Tack Jens!
ReplyDeleteGestapomuséet låter verkligen sevärt, om jag någonsin besöker Köln, skall muséet också få en visit. Ja, visst är det äckligt med bevis man ser med egna ögon. Att läsa böcker och se film är något lättare. Mörka tankar var rätta ordet.
Jag hittade Gestapomuséet i Lonely Planets Tysklandsguide. Lokalinvånarna däremot verkade inte vara så välinformerade om muséets existens. Vi var där tillsammans med två flickor från området och de hade aldrig hört talas om det tidigare. Det är tydligen fortfarande svårt att ta ordet Gestapo i munnen för många tyskar.
ReplyDeleteJag ska förresten till Berlin i början av augusti och där lär det ju också finnas ett och annat minnesmärke över förintelsen och andra dramatiska händelser.
Men jag hoppas att vi också hinner se de mer positiva sidorna av staden!:)